Tillbringade nån halvtimma på rangen imorse, helt ensam. Egentligen hade jag tänkt spela en runda, men hade datorn med i bilen och ville inte lämna den i solgasset - så det fick istället bli övning på utslag. Och de flesta gick bra. Några enstaka toppar och duffar, men annars rakt och långt (vilket för mig är 100 meter med järnfemman). Funderar på om jag ska överge 150-meterspinnen som utslag - nu har jag spelat godkänt två gånger. I och för sig lovade jag mig själv att jag skulle spela STADIGT på godkänt innan jag lämnade det här utslaget och på rundan strax efter midsommar fick jag ju bara 9 poäng. Hm... men kanske ändå. Ska se om jag kan ta en runda imorgon och lämna datorn hemma. Dock var det nog inte tomt på banan, för på ban-parkeringen stod det fem bilar. Men det kan ju vara en utmaning; att klara av att spela bra fastän det finns folk i närheten. ;-)

Längtan efter golf blev alltför stor, och i kombination med att familjen (som nu under midsommar expanderats till att omfatta 15 personer) efterlyste något roligt att göra ställde jag, maken och en av brorsönerna i ordning en kort 6-hålsbana på tomten. Nu är tomten i och för sig kuperad och hyfsat stor (sisådär 3 000 kvm), så det blev ändå rätt bra - med ett längsta hål på 25 meter. Två dogleghål (ett med ett spännande utspel under några låga körsbärsträd) och ett annat med ett intressant hinder i form av stenparti och tvättlina med kläder. Med det stora sällskapet (första gången jag spelar med 11 deltagare i bollen) tog det ändå någon timma. Hittills har jag spelat 4 rundor och några till ska det väl bli innan kvällen är slut. Och förhoppningsvis bli något litet bättre på att chippa.

Det är midommarafton och jag har smugit upp på kammaren för att ta en liten paus. En trappa ner fikas och spelas det kort, men jag ville ha litet lugn och ro för mig själv innan jag återvänder till fortsatta nöjen. Ett obligatoriskt sådant är att leka kurragömma, men det brukar inte vara möjligt förrän framåt midnatt då det åtminstone är litet skymning.

 Det har inte blivit golf på ganska länge nu. Det är tråkigt när det dröjer för länge mellan spelen. Dels av det enkla skäl att jag tycker det är kul att spela, men dels också för att jag inte känner någon utveckling när jag inte spelar ofta. Den veckan då jag spelade varannan dag märkte jag en stor förändring - spelet blev mycket stabilare. Och när jag nu inte spelat på över 10 dagar vet jag att jag kommer att återvända till mina gamla vingliga svingar och måttlösa puttar. Har dock med mig bagen i bilen, utifall att det skulle bli tillfälle. Vi befinner oss när allt kommer omkring bara några kilometer från Söderby.

Ibland undrar jag varför jag håller på med det här. Jag spelar ju så sällan att jag inte har någon chans att bli ordentligt bra; till och med så sällan att jag knappt ens blir bättre (vilket borde vara en enkel match med tanke på utgångsläget). Ja, när jag är på banan förstår jag förstås varför - eftersom jag njuter så att vara där. Men det finns många saker jag njuter av, så varför golf? Borde jag inte istället försöka fokusera på något som jag åtminstone har en liten rimlig chans att bli bra på?

Trots en helt ljuvligt gräsdoftande fågelsjungande och öde golfbana igår kväll skrapade jag bara ihop 12 poäng. Första hålet gick kalasbra, utslag upp på green och sen två puttar i hål. Men på nästa hål (det som BARA består av ruff och diverse hinder)... 9 slag. Två bollar i vattnet. På tredje hålet: En boll i vattnet. På femte hålet: En boll på grannbanans fairway. På hål åtta: Först dike till vänster, sedan brännnässlekulle till höger, därefter bunker. Suck, pust och stön. Och pitcharna gick förstås lika dåligt som de gick bra när jag spelade senast. Gnnnnnn..... varför är det så här?

Fast vädret var fint.

Och det var faktiskt en skön kontrast mot en lång Stockholmsdag.

Det har varit mycket att göra på jobbet de senaste dagarna så jag har inte hunnit uppdatera bloggen trots att jag spelade för några dagar sedan och då fick 19 poäng. Även om alla slag förstås inte var perfekta så var de åtminstone raka, och med mitt nya supervapen pitch-klubban känns jag oslagbar. Jag slog exempelvis maken med 6 poäng. :-)

Jag vet inte om det bara var tur eller varför jag spelade så bra, men det kan möjligen ha att göra med att jag spelat varannan dag den här veckan. Så det kändes trist att inte kunna spela igår. Men jag ska försöka göra ett försök att komma iväg ikväll. Oj oj vad det är roligt när det går bra.

Nästa gång jag spelar kommer jag återigen lämna trätrean hemma och istället ta med järntrean. Jag slicar något förskräckligt med träklubban, vet inte varför. Men det löser sig säkert längre fram, men just nu (speciellt som banan är så kort) håller jag mig till det som fungerar. Ja, järntrean har jag i och för sig inte spelat så mycket med, men jag tänkte prova några slag på rangen och se om den funkar lika bra som femman. Eller så kanske jag kompromissar och tar fyran istället? Hm... angenämt problem.

Jag längtar också svårt efter att få spela på Väddö i sommar. Vi ska spela med ett par vänner som har stuga där, och förra sommarens besök på den banan var helt gudomligt. Fast det tycker jag å andra sidan om det mesta som har med golfspel att göra (möjligen undantaget Mellerud). Men det var ändå extra speciellt på något vis. Känslan jag hade där var att det var som att gå in i klädskåpet på vägen till Narnia. Plötsligt är man bara i en helt annan värld.

Planer blir inte alltid som man tänkt sig. Mina egna för påskhelgen inkluderade massor av golf, men istället blev det trädgårdsarbete på långfredagen, make med ont i halsen samt påskmiddag på påskafton, eget ont i halsen och hängighet på påskdagen och idag vet jag ännu inte hur det kommer att gå.

Ingen golf blir det, inte ens golftänkande på några dagar. Har full kalender på jobbet fram till och med torsdag. Förhoppningsvis har jag något golfrelaterat att skriva på fredag, men innan dess lär jag inte finnas här. Sitter i stället på ett ostädat kontor vid Sveaplan och tittar på papper. Suck.

 Så har jag då  ä-n-t-l-i-g-e-n  fått spela på bana i år. Jag kan inte riktigt säga varför mitt summerande omdöme är att det var underbart, för jag blev dyblöt om fötterna för att banan endast fläckvis (glada utrop de två gånger jag stod på en torr fläck) var torr, det var stress-spel utan tid för provsvingar för att hålla tempot med framförvarande och bakomvarande spelare, det luktade dy och ruttet gräs från vattenhindren och jag var förstås lika dålig på golf som vanligt.

Men det var inte bara jag som spelade snett - det märktes att många var litet ringrostiga (som ni märker skyller jag helt lögnaktigt mitt usla spel på den gångna vintern). Tre gånger från olika håll under rundan hördes FOOOOORE! Bollarna for med andra ord litet kors och tvärs. Men alla såg glada ut ändå, av någon helt obegriplig anledning (känner att jag kanske måste gå hos psykoterapeut för att förstå varför jag tycker att det här är roligt) (men det behöver jag å andra sidan inte förstå). 9 poäng och endast två bortspelade bollar (att det blev så få kanske iofs mest berodde på att det låg is på vattenhindren) blev dock resultatet, så kanske kan jag ändå lyckas få mitt officiella handikapp ändå. 

Vilket år som helst.

Så här glad såg jag ut!