Jag sitter och smygbloggarlitet medan maken och modern sitter och diggar till Allsång på Skansen. Själv är jag inte helt missnöjd med att missa det.

Nu har vi kommit vidare från bileländet som startade med ovanstående vy i sikte. Bilen har återvänt från Blennemarks och vi är mer än nöjda med att det gick så snabbt. Och faktiskt oväntat billigt, 1068 kronor. Jag trodde det var ungefär vad det kostade att säga hej till en auktoriserad mekaniker. 

Nu får vi bara hoppas på att det håller, så att det inte finns några mer problem i bakgrunden. Men än så länge verkar det alltså fungera. 

Imorgon bär det så av på fortsatt semester. Vi hade egentligen tänkt åka och hälsa på en syssling och en kusin, men nu när det tog så mycket extratid att få bilen i ordning blir det alltför stressigt att fara iväg till Jönköping för släktbesök. Istället tar vi vägen genom Dalsland.

Första stoppet på vägen blir Håverud där våra kära vänner Igor och Lars brukar härja. Sedan ska vi till Upperud, där det finns ett intressant hantverkshus vi tidigare bara sett som hastigast (ni som känner mig personligen kan fråga närmare om hur hasten kom sig, det är en ganska underhållande historia). Vi ska också ta en titt på en staty av Lars Wilks, något jag ser MYCKET fram emot. I internetreklamen står det att man kan få spika litet på den om man vill, vilket jag givetvis vill. I och för sig är det fel att kalla det för en staty, för jag tror egentligen att det är en egen republik. Dalonien heter den.

Sen ska vi också försöka spela litet golf. Enligt det kära internet finns en 9-håls pay&play-bana strax norr om Mellerud.Det ska bli spännande att spela själva på en helt ny bana! Eftersom vi inte har officiellt handikapp ännu är vi portade från de flesta golfbanor, men just den här låter även oss småkryp komma och spela. Det tackar vi för! :-)

Efter allt detta lär nog dagen vara slut och vi får se om vi hittar nånstans att slå upp vårt 4-personerstält i smärting från 50-talet. Ett alldeles utmärkt tält (om man inte behöver bära det alltför långt).  

Men nu hinner jag inte skriva mer - klockan är fem i nio och det är dags att göra en kopp té att sällskapa med till Morden i Midsomer.

Imorse halv sju började jag på nytt gå igenom möjliga sätt att laga expansionskärlet för kylarvätskan, men kom inte längre än att fem i sju konstatera att det var dags att ringa en mekaniker för att höra om det gick att byta ut det. Min bror Bosse som (tror att han) sade att det skulle vara enkelt att täta. På med plastic padding och låt härda så är det fixat.

När jag nu ringde bilmekaniker Leif Carlsson på PG-Bilservice i Trollhättan lät det inte fullt så enkelt. Redan igår hade jag börjat ana att det här med plastic padding som universalmedel inte skulle gå vägen. En vänlig dam på Mekonomen i Överby såg litet snällt på mig när jag på söndagseftermiddagen frågade efter något fungerande tätningsspackel. Hon trodde inte det var någon idé. Bara att byta ut kärlet. Men Leif Carlsson sade att det förmodligen inte skulle räcka, utan att hålet nog hade uppstått som följd av något annat problem. Till exempel ej fungerande termostat. Eller dålig topplockspackning. Där fick jag nervösa ryckningar, för dålig topploppspackning kan betyda sönderskevat topplock och det betyder i sin tur inte alls något bra. Stor reparation. Men han skulle nog ha tid att titta på den under tisdagen - men jag skulle ringa honom redan på måndagseftermiddagen för att höra om det gick att lämna in bilen snabbare.

Eftersom det kändes något osäkert med en mekaniker som kanske skulle kunna titta (obs verbet "titta", det behöver inte betyda "reparera") på bilen så sökte jag vidare efter möjliga mekaniker - vilket inte är ett helt enkelt projekt mitt under högsommaren.Bilfasetten Service AB hade sommarstängt. Isakssons Allbil hade semester. Åhlanders bilservice AB hade också semester. Autotech Motor Trollhättan AB svarade över huvud taget inte. Så ej heller Welanders Bilverkstad AB. Motorcentrum i Trollhättan svarade, men servade inte Audi. Till slut ringde jag Blennemarks, en auktoriserad Audiverkstad i trakten. Jo, jag vet vad auktoriserade bilverkstäder tar betalt, men...

Ett annat skäl var att för att PG-Bilservice skulle kunna byta expansionskärl så skulle jag försts vara tvungen att köpa det från Blennemarks. Jag såg framför mig skytteltrafik mellan PG-Bilservice och Blennemarks under resten av semestern (nej, det var inte expansionskärlet, åk och köp en termostat, nej, det var inte termostaten, åk och köp en topplockspackning, nej, det var inte.... etc.). Dessutom känns det litet tryggt att låta laga bilen hos några som är specialutbildade för just den här bilen.

Så jag tog tacksamt emot en tid hos Blennemarks kl.11 och avbokade PG-Bilservice. Så halv tio tog jag och maken bilen (tack kära gud för att bror och svägerska är på bröllopsresa och vi kan färdas runt i deras nya Volvo med air conditioning) (eller, jag menar, tack bror och svägerska) (noga räknat mest svägerska, det är hennes bil) (jag gillar även att hon gillar saltlakrits och glömt ett storpack i bilen) för att åka till kyrkan och bogsera Audin till Blennemarks.

Där uppstod det lilla problemet att det saknades en bogseringsögla på bilen. Vi letade kors och tvärs genom hela bilen. Hm. Ringa Eniro. Ringa bärgningsbil. Tio i elva kom bärgaren och två minuter över elva var vi framme hos verkstaden och 1500 kronor fattigare. Här nånstans under processen (i väntan på aldrig anländande bärgare i solen vid kyrkomuren halv elva) började jag nästan ställa mig och gråta. 35 grader i skuggan. (Men sen kom jag på att problemet inte skulle finna sin lösning av att jag grät, så jag ringde istället bärgaren på nytt för att kolla vart han tagit vägen) (tur att man är praktiskt lagt ibland).

Men när vi väl kommit dit lät det litet mer hoppfullt. Mekanikern trodde det bara var att byta expansionskärlet, han trodde inte på teorin om topplockspackningen. PUST! Fast vi får se. Just nu är bilen lämnad allena på verkstadsparkeringen och imorgon ska de byta expansionskärl. Sen får vi se vad som händer. Jag  är dock innerligt glad över att fontänen uppstod på sträckan mellan Vänersborg och Trollhättan. Det hade varit mindre roligt (och mindre bra för topplocket)  om det hänt nånstans på vägen från Uppsala och vi inte upptäckt det förrän bilen kokade.

Därefter åkte vi till Trollhättan och försökte lämna tillbaks bröllopsfracken (gick dåligt), handlade och åkte sedan mot Vänersborg igen. Som en liten tröst på vägen åkte vi förbi Onsjö golfbana, men bara för att konstatera att det var en full 18-hålsbana (betyder att vi inte får spela utan fadder). Har dock kollat in klubben på nätet och sett att de faktiskt HAR en kort 9-hålsbana, så kanske kan vi ändå få litet ljusglimtar i tillvaron mellan bileländen. Fortsättning följer.

Nix. Inget om golf i dag heller. Vi hade tidigare litet vaga planer på att spela på Onsjöbanan ikväll men tillvaron blev ganska trasslig efter att kylarvätskebehållaren på bilen bestämde sig för att dekorera sig själv med en liten fontän just som vi anlände till kyrkan där brodern skulle gifta sig. Just nu har jag inte tid att utveckla detta mer eftersom moder och make sitter i vardagsrummet och väntar på att jag ska traska ut dig med ett par hundra nyfixade bilder från bröllopshelgen. Men sammanfattningsvis kan jag i korthet säga att allt gick bra - brudparet fick varandra, såg glada ut och alla skrattade lagom mycket åt toastmastrandet. Och att vi burit några ton möbler och porslin och annat. Först uppåt. Och sedan nedåt. Men allt är således väl och härligt.

Imorgon kl.7.00 ska jag ringa en bilmekaniker. Håll tummar, be böner och skänk förhoppningsfulla tankar åt vårt håll då.

Känslan av osårbarhet. Varifrån kommer den? Funderingarna fortsätter. Någonstans i höjd med Laxå (har inte ett dugg med saken att göra) kom jag att tänka på en annan form av osårbarhet. Den när man är nyförälskad, alltså innan det blivit till kärlek och man lärt känna varandra. Många kvinnor jag pratat med - även sådana som jag (inte ett dugg fördomsfullt ;-/) klassat som "ordentliga tanter" - har berättat att den fysiska kärleken kan vara som mest utan hämningar tillsammans med någon man inte känner. Nu har jag i och för sig inte pratat med så förskräckligt många om det här, men jag minns en gång i våras när jag blev rejält förvånad över att få höra detta från just ett gäng "ordentliga tanter" (eller, som min gamla hyresvärdinna skulle sagt - "rejäla fruntimmer"). Och även mindre ordentliga tanter har berättat samma sak. Hur det står till med oordentliga flickor har jag inte en aning om, men jag gissar att det inte är någon större skillnad. Hur som helst. Till saken. När vi analyserat känslan närmare har det vi funnit varit att de då inte varit sårbara för den de varit tillsammans med. De har haft sina egna liv och ännu inte börjat bekymra sig för vad deras (än så länge) tillfälliga partner tyckt om dem.

Det jag funderar på är om det finns en gemensam nämnare mellan detta och de tre situationerna jag beskrev i förrgår. Utan att ha reflekterat närmare kring detta kan jag ändå intuitivt känna att det finns något likartat.

Jag skulle inte utan vidare (vilket var min första tolkning innan jag började skriva denna mening) vilja säga att det kommer sig av att man har en starkare gräns mellan sig själv och den av något (ännu okänt) skäl ohotande omvärlden. Annars skulle man ju kunna tänka sig att det är så. Att man har en gräns mellan sig själv och den tillfälliga partnern. Och att man har en motsvarande tydlig gräns mellan sig själv och den värld som inte omfattas av de "hemligheter" (fel ord!) jag skrev om häromdagen. Men nej. Jag vet inte varför, men den tolkningen känns helt fel. För poängen är just att det inte behövs något gränssättande, just för att "det andra" inte kan såra. Eller förresten, nu har jag cyklat in på helt fel spår märker jag. Av någon anledning har jag kommit in på frågan om relationen mellan en själv och den omgivning som inte hotar att såra, och det jag är ute efter är relationen mellan en själv och det som gör att omgivningen inte hotar att såra. För frånvaron av hot kan inte bero på någon egenskap hos det som är sårande/icke-sårande - annars skulle inte upplevelsen av osårbarhet kunna dyka upp sådär utan vidare = utan att omgivningen inte förändrats. Och när jag var osårbar genom att känna mig älskad förändrades ju inte omgivningen; det var jag själv som förändrades. Alltså måste svaret sökas där. I mig själv och i de osårbara kvinnorna jag talat med.

Oj, undrar om någon alls (utom väninnan E möjligen) förstår hur jag tänker när jag skriver det här. Kanske är klockan för mycket och temperaturen för hög för att jag ska kunna uttrycka mig klart. Dessutom borde jag sova - imorgon gifter sig min bror och jag kommer ha fullt upp hela dagen med det. Sedan är det släktingar och allt möjligt och jag har inte en aning om när jag kommer ha möjlighet att fundera vidare. Godnatt så länge.

Jag hinner inte skriva så mycket idag - sitter uppe på kammaren och borde egentligen förbereda toastmastrandet för min brors bröllopsfest på lördag, men kan inte låta bli att ändå slänga in en tanke här.

I förra inlägget skrev jag att den mest relevanta frågan är varför jag påverkas av andras omdömen, och frågan om förutsättningarna för att inte göra det (det vill säga, förutsättningarna för de tre ögonblicken av osårbarhet som jag beskrev igår) tedde sig som en kanske onödig omväg. Men så råkade jag idag komma på det som kallas för ett salutogent perspektiv. I korthet går det ut på att söka efter friskhetsfaktorer istället för faktorer som bidrar till ohälsa; det har varit ett ganska flitigt förekommande perspektiv inom psykosocial hälsoforskning de senaste 15 åren. Kruxet med att söka efter det som reproducerar problem är att själva fokuset på problemet kan göra att problemet som sådant återskapas. Jag skulle kunna skriva en avhandling om detta (och har förresten gjort det*) men ska inte lägga ut texten alltför mycket kring det, utan nöjer mig med att påminna mig om att så är fallet. Bara ett exempel för att illustrera: fokuserar man mycket på sin vikt är det stor risk att man upplever sig vara tjock än om man går ut i skogen och tänker på något helt annat.

Det är alltså inte ologiskt att fundera på förutsättningarna för osårbarheten.

___________________________

* Det kanske ska påpekas att  kopplingen mellan problemreproduktion och salutogent perspektiv är mycket svag, men jag struntar i det här.  Båda tankefigurerna pekar dock åt samma håll, även om det är på olika sätt.

Tidigare idag fick jag den märkligaste känsla. Tanken som då slog mig var att eftersom jag är älskad gör det inget om det finns de som tycker att jag är fel. Jag vet inte varför tanken plötsligt dök upp i huvudet. Med ens kändes det betydelselöst om andra tycker att jag är ful, klär mig illa, är för tjock, inte tycker att jag är tillräckligt framgångsrik - eller vad det nu kan vara. Till saken hör att jag just brukar känna mig som allt detta och mycket därtill. Pinsamt dålig på golf, genant usel  på att hantera besvärliga hästar och när jag tänker på att jag inte är docent ännu kan jag känna en lätt skamkänsla. Plus att jag aldrig verkar lyckas skriva klart något skönlitterärt, har en bedrövlig frisyr och dessutom alldeles för många dammråttor hemma. För att inte tala om att jag stundom kan bli i det närmaste patologiskt blyg och totalt få tunghäfta.

Med andra ord, jag är långt ifrån perfekt och dessutom ibland alltför medveten om att andra är varse alla mina fel och brister.

Vad var det då för konstig känsla som dök upp? Varför kände jag så, och vad betyder det? Utan att närmare analyserat känslan framstod den som något hemlighetsfull. Det var som att kärleken var en hemlighet som skyddade mig. Att andra i sin ovetskap om detta kan fälla sina omdömen utan att de berör mig. När jag tänker efter kommer jag ihåg att jag en gång haft en snarlik känsla. Jag var femton år och mycket förälskad i en grannpojke till en skolkamrat. Han hette Ingemar och jag fick andnöd bara han fanns i närheten. Helt bokstavligt alltså. Jag minns när jag vid ett tillfälle var hemma hos honom och han visade mig sina hockeybilder eller vad det nu var. Det han visade mig var helt bortom min uppmärksamhet - jag hade fullt upp med att inte låta det märkas att jag nästan inte kunde andas.

Den kärleken ledde ingen vart, både han och jag var alltför blyga. Den ofullbordade kärlekens förlust är dock inget att sörja och när jag återsåg honom flera år senare förstod jag inte vad jag sett. Men det är inte poängen, utan den är att jag för några ögonblick kände mig osårbar. Inte på ett kaxigt sätt, utan mer som ett sakligt konstaterande. Omgivningen kunde inte såra mig.

Vänta nu. Samma känsla kom en gång för kanske 15 år sedan. Tillsammans med en väninna hade jag ett hemligt projekt på gång (så hemligt att jag inte ens idag vill säga vad det handlade om). Jag minns att jag då - helt prosaiskt när jag satt på cykeln på väg från Luthagen till Katalin - kände precis samma skydd från det vi höll på med. Vetskapen om att något viktigt i mitt liv fanns som andra inte kände till gjorde att jag fick en osynlig rustning.

Nu snuddade samma känsla vid mig, en tredje gång.

Det är många saker i och bakom känslan som jag inte är klar över. Förutsätter den att jag samtidigt tänker att andra inte känner till att jag är skyddad? Förutsätter den att det finns någon mer människa som jag delar hemligheten med? Och den kanske största frågan - varför får jag i vanliga fall för mig att andras uppfattningar har så stor betydelse? Varför är jag annars så sårbar för vad andra tycker? Nej, det där var fel formulerat. Jag tar om det: Varför är jag annars så sårbar för vad jag tror att andra tycker? Är det inte något egendomligt över att bry sig så mycket om det? Om jag ser på det helt sakligt är det svårt att på allvar hävda att andras uppfattningar har någon betydelse. Visst har det betydelse vad min chef tycker om mitt jobb, vad mina vänner tycker om vad jag säger och gör, vad min älskade tycker om mig. Men annars? ...  Men jag är inte alls unik. I våras åt jag en gång lunch tillsammans med ett par väninnor och vi diskuterade smink. Jag sade då att jag tycker att människor ofta är vackrare utan smink. En av väninnorna verkade uppfatta det som att jag sade att hon inte är vacker när hon sminkar sig - när det enda jag sade var att jag tycker att osminkat är vackrare. Att hon blev litet störd av det förbryllade mig då, eftersom min åsikt om andra kvinnors utseende inte kan ha någon som helst direkt betydelse. Men egentligen är det ju ingen skillnad på väninnans reaktion och min egen när jag försöker dölja bilringarna bakom vida kläder när jag går på stan.

Frågan är kanske därför inte så mycket varför jag ibland är osårbar, utan varför jag som regel är mycket sårbar. Det är ju så konstigt.

Men jag har ändå svårt att lämna den initiala frågan om förutsättningarna för den ovanliga osårbarheten. Även om den sista frågan kanske är mer relevant att ställa känns den inte fruktbar - den har ställts alltför många gånger för att ge mig något nytt perspektiv eller nya svar.

Jag ska fundera vidare över det här, nu är klockan för mycket och blogginlägget redan alltför långt. Om du som läser det här har någon tanke, skriv en kommentar i bloggen!

Övningen på 18-hålsbanan gav verkligen utdelning. När vi spelade hemma på 9-hålsbanan var det med ovanlig säkerhet som jag sänkte bollarna i vattenhinder. Två bollar försvann i vattenhindret på andra hålet. Den ena satte jag från långt håll med järnfyran och det blev en riktigt elegant båge innan det kom ett distinkt plums mitt i dammen. Andra bollen fick jag ner genom en tillika estetisk tur - men med 60-gradersklubban och således kortare.

Jag tror att jag måste utveckla senaste rundans kort-men-rakt-koncept något för det blir ganska dyrt och alltför poänglöst (dock endast i en bokstavlig mening) att lägga alla bollar på botten av Söderbys dammar.

Hålet därefter, trean, brukar vara min favorit. Oftast hamnar jag på green på första eller andra slaget. MEN. Första bollen hamnade rakt i sidovattenhindret. Och andra bollen hamnade rakt i sidovattenhindret. Där tycker jag att jag kunde satsat litet mer på variation i slagen.

Fjärde hål gick bra. Femtehålet gick också bra, bortsett från att jag där övade zig-zag-puttning från ruffkant till ruffkant. Sexan gick halvbra. Sjuan gick också bra, bortsett från att jag puttade litet väl många gånger. Åttan samma sak. Och likaså nian. På nian gjorde jag dock dagens snyggaste slag - med järnfyran fick jag iväg bollen från ruffen till green med ett långt slag (100 m? 125 m?). Ja, sedan puttade jag tusen gånger och fick inte så många poäng. Sammanlagt sex. Men jag är rätt nöjd ändå. Det var kul och jag har spelat in mig på järnfyran och trivs bra med den. Fast jag har fortfarande långt kvar till officiellt handikapp, än så länge är jag bara inofficiellt handikappad (å andra sidan ovanligt gravt handikappad).

Så har jag nu för första gången spelat på hela 18 hål! Planen var från början att spela från gulsvart utslagsplats, som ligger närmare hålet än röd tee (= ordinarie utslagsplats för de som kan spela golf, d.v.s inte för mig), men maken förelog att jag ändå skulle försöka spela från röd tee - och eftersom jag är en lättövertalad varelse så gjorde jag det. Ett annat bra skäl är att för att få officiellt handikapp så ska man gå tre rundor tillsammans med spelare som har sådant själva - och då ska man spela från just röd tee. Då vi nu skulle spela tillsammans med ett par goda vänner med officiellt handikapp kunde det ju vara bra att ta tillfället i akt att få en sådan runda på meritlistan.

Fjärilarna hade flygcirkus och uppvisningskonster i magen på mig när jag skulle slå ut från första utslagsplatsen och plötsligt hade jag inte en aning om hur man skulle slå ut en boll. Men de gamla takterna satt helt tydligt i, för med vanlig träffsäkerhet placerade jag bollen tjugo meter ut i ruffen. Dock gick den ju framåt, vilket åtminstone är något att glädjas över (vid hål 5 gick bollen däremot bakåt som omväxling).

Sammanlagt fick jag tre poäng på de första 9 hålen. De sista två kom nionde hålet och på det slog jag lika bra som medspelaren K. Det var förresten rätt intressant att se hur medspelarna (som alltså har officiellt handikapp båda två) spelade. Jag var faktiskt inte den som letade mest efter bollen (vilket påminner mig om en av mina bröders personliga banrekord - 28 förlorade bollar på en dag. Två rundor, men ändå) (tack kära bror för trösten) (själv tappade jag efter ett tag räkningen på alla bollar jag lämnade efter mig på banan, men jag tror inte det var 28). Efter dessa första 9 hål föreslog tack och lov värdparet en stunds paus, men vi hade knappt hunnit sätta oss förrän det var dags att ta sig an de sista 9 hålen. Då trodde jag att jag skulle dö av utmattning. Men jag påminde mig om att jag var näst yngst i sällskapet och därför knappast kunde ge upp. Istället knaprade jag i mig en kvarts chokladkaka medan jag släpade mig fram en halvmil efter de andra och var snart ikapp igen. Den andra delen av banan var otroligt fin! Folktom med lysgrönt gräs och gyllene släpljus över nejden. Så vackert att det nästan är omöjligt att det kan bli bättre. Men det kunde det! Vi fick ju spela ännu mer golf!

Hålen på den delen av banan var litet mer intressanta än de tidigare, eller så kanske var det att jag började slå litet bättre (= hade mer tur). Ett av hålen var allra mest spännande - med två stora sprinklers mitt på fairway. Igång. Min stackars make råkade få sin boll under en av dem, så han hade litet bråttom att få iväg den när det var hans tur. Jag hamnade som vanligt i ruffen och gick torrskodd genom detta hål.  Det har sina fördelar att slå snett. Älskade maken fick förresten ihop 44 poäng, som den stjärna han (alltid) är. Själv fick jag 12 poäng. Vartenda ett dyrt och älskat!

Rundan tog sammanlagt 5 timmar och jag har fortfarande träningsvärk i armarna. Men ååååå vad roligt det är! Ser fram emot att gå 9-hålsbanan på Söderby, plötsligt känns mitt innerligt avskydda hål 2 inte längre lika jobbigt. Och det fullkomligt skräckinjagande långa hål 6 ter sig inte alls speciellt evighetslångt.

Här kommer en bonusbild på två av medspelarna!

Det jag lärt mig av den här vändan är att (1) jag KAN slå okejlångt; (2) det är bättre att slå rakt och halvkort än snett och långt. I och för sig slår jag allra oftast snett och kort, men nu vet jag i vart fall att det är riktningen snarare än längden som jag ska satsa på att få ordning på. Och ja, den i sällskapet som mest konsekvent slog längst och snedast - det var också den som klarade sig på minst antal slag. Men... äsch... nu diskuterar vi inte det här längre. Var är min gameboy förresten?